Varför ska det alltid vara så nervöst och jobbigt i början av en relation eller bekantskap att ringa och fråga om man ska hitta på något? Jo, för att man är så jävla rädd för att få ett nej, rädd för att låta desperat, rädd att skrämma bort personen i fråga. Man överanalyserar och överreagerar... när man kanske egentligen inte behöver känna så... det är som A-K sa, att det nästan känns som om magen håller på att vända sig ut och in. Så känner jag just nu... blä och usch och fy... men jag SKA ringa och höra hur han tänkt angående helgen, och är det så att han inte kommer på grund av att han inte vill träffas nåt mer så är han väl inte värd att lägga ner mer tid på heller. Då får jag väl vara glad åt de två roliga helger jag fick med honom... Jag vet att jag kommer bli grymt besviken för det här kändes så bra, men jag överlever väl det här som alla andra tidigare misslyckanden på kärleksfronten... I hope...
Om han inte kommer för att han inte kan den här helgen så är det ju en annan sak... men ska jag då föreslå till honom att jag kan åka till Sthlm nästa helg när Jenny åker dit? Eller ska jag ligga lågt? Jag hatar this fucking shit!!!
...det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete iallafall...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar