Love is blind?

Inatt drömde jag att M inte alls ville träffa mig igen och jag var helt förtvivlad. Är egentligen helt ogrundat eftersom jag med 99,9 procents säkerhet vet att han vill det. Sen fortsatte drömmen med att jag höll på att bli blind, eller iallafall såg jag jag jättedåligt, min syn förmörkades, jag blev rädd och famlade mig fram (symboliskt?) och mina vänner sa att mina pupiller knappt syntes... läskigt var det... i min gamla drömtydningsbok jag har liggandes står det:

"[---] Du kanske håller på att tappa orienteringsförmågan i vakentillvaron. Du kanske är förblindad av någon människa med stark utstrålning."

Hmm... skulle då denna människa kunna vara M? Är jag rädd att tappa kontrollen över mina känslor? Rädd att bli sårad? Jag känner att jag håller igen, men är det så klokt egentligen?

Tänker tillbaks på helgen...
Vi ligger och myser och halvslumrar i sängen... jag kikar upp på honom, ser att han har ett leende på läpparna som genast framkallar ett på mina egna. Han blundar så jag sluter mina ögon igen och lyssnar på tystheten och lugnet... kisar lite försiktigt igen och ser att han kisar tillbaks... så ler vi båda och småskrattar lite generat...

När jag tänker tillbaks på det här så försvinner tvivlen, men jag vet att imorgon när min vardag tränger på och Sthlm känns långt borta så kommer allt kännas en aningens hopplöst igen...

Kent sjunger också "Om jag förlorar dig så förlorar jag synen. Om jag förlorar dig då har jag ingenting kvar". Ligger det något i det?