Kall, cynisk och likgiltig...

Jag har, efter flertal förhållanden, blivit riktigt less på att vara den part som är anpassningsbar och som ger efter. Orkar inte ens bli ledsen när det strular längre... what's the point liksom?

Idag frågade jag M om han hade lust att hänga med till Dublin eftersom jag måste utnyttja mitt presentkort. Han tyckte det lät bra, men han kan inte vid jul för då ska han till alperna. Men jag är...anpassningsbar...(mm... as usual) eftersom jag har fem kompdagar att ta ut, så jag föreslog annat datum och sa även att jag var öppen för förslag. Han sa att vi kunde prata om det nästa gång vi ses och att han hoppades att det skulle bli snart... och sen frågade han vad jag gör till helgen... VAD JAG GÖR TILL HELGEN? Säg nu inte att han helt plötsligt ska försöka få ner mig till Sthlm? För det ÄR HANS TUR och jag har faktiskt planer.... kommer aldrig mer lägga mig ner och blotta strupen och ge upp mina planer för en karl som inte kan göra detsamma för mig. Till helgen ska jag och Åsa på O'Learys och lyssna på The Lance och dricka en öl eller hundra! We go girl!! Dessutom kommer Jessica och barnen hit under helgen och de har jag inte träffat på evigheters evighet... så han kan fetglömma(för att citera en gammal elev)att jag ändrar planerna när han haft så lång tid på sig att planera...

Har inte ens svarat honom...

...har tagit ett glas vin...

...lyssnar på Etta James...

...känner mig cynisk...

...känner mig kall...

...känner mig likgiltig...

...lite upprorisk...

...LEVA LOPPAN PÅ FREDAG?! Åsa, are you with me? A-K?