Nyanser

Ilskan och stoltheten som varit mina stöttepelare de senaste dagarna, och som gjorde mig stark, verkar ha lämnat mig. Nu känner jag återigen den där gnagande oron i magen och ledsenheten i hjärtat.

Vad ska jag tro? Jag ger honom enkla utvägar, förenklar för honom, ger varje chans till utväg, för att om han inte vill fortsätta träffas så vill jag veta det NU och inte senare när hopp och kärlek växt sig för starka. Men han fortsätter hävda att han vill fortsätta träffa mig. Att han tycker jättemycket om mig, att ha saknar mig när vi inte ses och att han blir glad när vi träffas. Men han vet inte vad de känslorna betyder och han är osäker. Men fortsätta träffas vill han. Varför? För att hålla en dörr öppen utifall att? Vad? Varför? Jag förstår inte! Är han bara rädd för att släppa in mig helt och hållet? Rädd för att bli sårad? Eller är han bara en feg jävel som utnyttjar mig?

Det finns inga enkla svar, men visst, ska man måla allt i svart och vitt så är det väl lika bra att skita i det, gå vidare. Men det finns så många fler nyanser och många som bara jag ser och lägger märke till i mitt och hans förhållande. Nyanser som jag inte vill dela med mig till andra för att de tillhör mig och M, ingen annan. Nyanser som jag vårdar och plockar fram när jag behöver det där leendet på läpparna. Nyanser som ingen annan kan se och som de heller inte kan ta hänsyn tilll när de ger mig goda råd eller kommer med förklaringar till varför det är som det är och hur jag borde agera.

Jag måste själv ta mina beslut, det inser jag, och jag måste själv leva mitt liv. Blir det fel så blir det, men det kanske också blir så rätt. Pusselbit efter pusselbit... tålmodigt fogas de ihop... Kanske och förhoppningsvis blir det ett vackert och minnesvärt motiv.



Nu hoppas jag bara att kvällen blir trivsam och att jag kan släppa honom ur tankarna för en stund...