Jag tycker det är trist. Till och med beklagligt. Sorgligt. Att en vän som man haft så länge, som man stöttat i dennes val i livet, hejat på och peppat när något tagit emot, inte kan ge detsamma tillbaks. Jag har sagt att "det här fixar du, kom igen!" och denna vän har verkat lyssna, tagit till sig och tagit nästa kliv i sin utveckling... tills nästa hinder... då jag uppmuntrat igen och visat mitt intresse.
Många gånger när jag pratar med henne kastas jag tillbaks i tiden till när vi var yngre och hon var den som var mer framåt och mer talför. Då känner jag mig återigen som den där osäkra, blyga och yngre versionen av mig själv som stod i skuggan av kompisen. Vet inte varför, men det är den känslan jag får. Hon är den viktiga, och vad jag gör och känner spelar mindre roll.
Våra liv har utvecklats åt mycket olika håll, men under hela den tiden har mitt liv som jag skapat för mig själv här inte räknats. Det är alltid jag som ska uppoffra mig, komma och hälsa på, komma "hem" som det heter. Men mitt hem är HÄR, där jag är och det räknas också. Men det är alltid hon som dikterar villkoren. "Kom hem! Kom hit! Nu var det länge sen du var hemma!"Är det då så underligt att jag tröttnat ur? Att jag inte längre har lust att hälsa på henne när hon inte på elva år kan bemöda sig att hälsa på här, där jag är? Varför ska hon ställa krav om hon själv inte kan leva upp till dem?
Varför kan hon inte, när jag släpper en bomb om att flytta till Sthlm, säga att "åh, vad kul! Vad har du för planer? Du kommer få det kanonbra! Roligt att du vågar!" Istället får man kastat i ansiktet "nähä!?" och sen lägger hon till att hon ska gå och se en skräckfilm med maken. Inte en fråga, ingenting om varför. Ingenting om jag tänkt flytta ihop med M eller om jag tänkt flytta till egen lägenhet. Ingenting om vad jag tänkt jobba med, eller om jag ens sökt nåt jobb. Ingenting om hur det känns och vad som praktiskt måste lösas. Nada! Dagen därpå är hon nervös... ska åka på en intervju för en utbildning hon vill gå... och jag uppmuntrar och biter ihop...
Men det är nog nu...
4 kommentarer:
Jaa! Man måste vara två som engagerar sig för att kunna ha en relation, oavsett sort, annars blir det bara energiutsugande! Tycker att det är skandal att inte ha hälsat på en enda gång på 11 år. Nej, du har bättre saker att lägga energi och pepp på!
Trist att det ska behöva gå så här, men om du inte får något tillbaka som du upperbarligen inte får så får du helt enkelt säga" Sayonara" till henne med.
You deserve better friends than her! That's for sure!
Jag tror att hon innerst inne är så oerhört avundsjuk på dig men kan inte ens medge det för sig själv. Du har ju tagit dig UT ur lilla Torsby och är på väg mot nya mål. Du har utbildat dig, varit ute och rest, skaffat eget och varit ute i svängen medan hon faktitiskt skaffat en familj som hon ju borde vara så lycklig och tillfreds med att hon kunde kosta på sig att önska dig ett "lycka till" eller " åh, vad kul"
Vi gör ju ju våra val här i livet. Ibland bra och i bland mindre bra,men det ska inte spela någon roll om man har en bra vän som finns där. I alla lägen, både bra och dåliga!
Det blev lite rörigt det här, men jag hoppas du förstår lite av det jag menar annars kan jag ju alltid tolka till någon Bopperslåt eller varför inte göra någon dramatisk koreografi till. Måste bara hitta den perfekta låten först för "Kissing in the Moonlight" är ju inte att föredra eller hur?
/A-K
Förresten jag vill också ha en sån här fin puttinuttig lo på min blogg:-)
Will you help me?
Of course I will! :-) Det är skitenkelt!
Skicka en kommentar