Diana rules!

Ha, när man känner sig lite nere är det dags att ta tag i ratten och styra kajutan på egen hand. Mår genast mycket bättre, känner mig inte som ett offer på samma vis. I'm in charge so to speak!

Jag träffade ju Per på vår seglats, han som är delägare till båtfirman med ca 90 båtar. Han ägde även den båten vi seglade med. Han är 36 år, separerad och har en underbart söt och rolig son på sex år som heter Oscar (som blev kär i mig skulle man kunna säga och var vid min sida hela tiden och pratade, pratade, pratade). Jag gillade Per väldigt mycket, han var rak, öppen, rolig, pådrivande, snygg, luktade gott... you name it, jag föll direkt och han var inte heller opåverkad... ;-) Men nere i Grekland lever man på något vis ett fantasiliv och här hemma kommer vardagen ikapp. Vi sa att vi skulle ses när han kom hem från de här två veckorna nere i Grekland när han jobbat klart. De ska fota inför nya katalogen och jag vet att när han är på jobbet är han helt fokuserad på det. Bara i Lavrios hamn kunde man se det när alla hans anställda sprang runt. Han höll masken på och gjorde vad som behövdes. Men nu när jag är här i Sthlm och han där nere då börjar hjärnspökena komma igång. Varför svarade han inte på det sms:et? Varför hör inte han av sig? Så då skrev jag helt enkelt ett sms där jag bara frågade vad han vill, om han fortfarande vill träffas när han kommer hem eller om det vi hade bara var en tillfällig, men trevlig, fling. Och vill han inte träffas igen då vet jag, och då kan jag radera hans nummer och släppa honom helt. Har ännu inte fått någon leveransrapport, men mottagningen på havet är inte alltid så bra. Så vi får se vad han svarar.

Sen har jag träffat Morgan idag, vi tittade på mina foton från Grekland, tog en lunch och sen gick vi hem till mig och bara umgicks, drack någon vindrink, åt jordgubbar och pratade. Båda gick nog och drog på det vi egentligen var tvungna att prata om, nämligen vart vi var på väg. Ska vi fortsätta träffas och på vilket sätt? Han ville visst testa igen och se om det skulle funka mellan oss och undrade hur jag såg på det. Jag var tyst länge och sa att jag var tvungen att fundera på det, eftersom jag inte vill hamna i samma situation igen, där jag ska känna en gnagande ovisshet om var jag egentligen står. Jag måste få tillbaks min tillit till honom och det sa jag också.

Berättade även om Martin och om Per, men sa bara att det var på vänskaplig basis, att jag inte var intresserad av Martin, men att Per däremot var en person som jag skulle kunna tänka mig träffa igen. Då blev han tyst mycket länge, vilket är bra, han behöver det här, eftersom jag tror att han trodde att det bara var att "hoppa på tåget" igen, att jag gladeligen skulle ta honom tillbaks. Så jag sa att jag träffar honom gärna som vän först, sen får vi se om jag vill dejta honom igen, och vill jag det så blir det också på ett försiktigt sätt. Kyssar, fine... men inget mer. Det kan han väl få om han vet vad han egentligen vill någon gång...

Jag har tagit makten över situationen och det känns bra!