Har jag den tiden? Tålamodet?

Vet inte hur jag ska våga lita på att det han säger är sant. Vågar inte tro på att han inte om en månad återigen säger att han är osäker. Efter bion med Sara idag kom jag tillbaks till M och kände liksom att jag inte var där, jag kunde lika gärna ha varit luft. Precis samma känsla som vid nyår när vi hade umgåtts rätt intensivt. Ja, precis som nu. Vi har i princip varit tillsammans dag och natt sen jag kom hem från Grekland. Jag vet att han bott själv länge, men det har jag med. Men det betyder inte att man bara kan sluta sig inom sig själv och inte bry sig om den andre i förhållandet. Jag behöver bekräftelsen. Jag behöver ha en helhjärtad kärleksfull kram även om det bara var fyra timmar sen sist vi sågs, iaf så här tidigt i ett förhållande. Jag behöver inte en halvhjärtad på kommando. Jag har sagt till honom att det är okej att vilja vara själv ibland, men då kan man hellre säga det, än att låtsas som att det är okej och sen bete sig nonchalant.

Har även förklarat att eftersom jag inte är säker på honom och hans känslor så är det extra viktigt att att han visar att jag betyder något. Han kan inte fortsätta på samma vis han gjort under alla sina ungkarlsår, för det klarar jag inte av. Så jag packade min saker och åkte hem till Zinken... hellre ensam och ledsen än att vara ledsen i sällskap med någon som helst vill vara själv. Just nu har jag väldigt svårt att se att det här kommer gå framåt. Behöver mitt berömda tålamod om det ska gå... Samtidgt hävdar han att han vet vad han vill nu, men att det kommer ta tid. Har jag den tiden? Eller ens tålamodet längre...