12 år senare…

Hej.

Det var ett tag sedan, närmare bestämt tolv år. Då,  2011, huserade jag och Morgan på Telefonplan i Stockholm, diskuterade barn och att vi skulle vilja bo någon annanstans. Vi köpte då vårt fina älskade Sälltäppan i Julita, som vi renoverade precis så som vi ville ha det. Där tillbringade vi vår lediga tid, medan vi trängdes och eventuellt…kanske, eh möjligtvis irriterade oss litegrann på varandra i den lilla tvåan i Stockholm på vardagarna. 

Sixten, vår förstfödda son, föddes i juli 2012. Medan den sommaren var både den bästa och den värsta samtidigt (härlig, fin sommar, gullig bebis vs. HJÄLP! Hur ska vi kunna ta hand om ett barn?-kris) så insåg vi relativt snart att vi vuxit ur vår lägenhet på Tångvägen 36. Så husletandet tog fart igen. Tyvärr innebar detta att vi var tvungna att sälja vårt fritidshus för att ekonomin till att köpa ett större hus skulle gå runt. Åren gick, vi tittade på hus, men antingen förlorade vi budgivningar eller så var det alltid något ”fel” på objektet. 

Vår andra son, Charlie, hann komma till jorden i januari 2015 medan vi fortsatt trängdes i vår 56 kvm stora lägenhet och Hemnetsurfade regelbundet. I november 2015 tog vi vårt sista farväl av Sälltäppan och våra ovärderliga grannar Åke och Inga, utan att ha hittat något nytt hus. Hur skulle det gå?

Men så till sist vann vi en budgivning på ett litet gult 50-talshus i Vagnhärad i Trosa kommun. Det hade en gullig liten trädgård och vi hade nära till mitt jobb och barnens förskola (5-10 min gångväg). Det var pendlingsavstånd till Stockholm, vilket möjliggjorde för Morgan att fortsätta jobba hos Tommy. 

Vi flyttade alltså dit en solig majdag 2016, och även om jag inte direkt gillade vare sig ortsnamnet eller huset (ville ha ett stort sekelskifteshus) så blev Vagnhärad ytterligare ett ”hemma”. Ett hem och ett ställe där jag lärde känna underbara personer som Emma, Andreas, Karin, Pernilla och många fler. Jag jobbade på en skola som direkt kändes rätt där vi var ett tajt team, men som ändå tog emot nya kollegor med öppna armar. Jag utvecklades som lärare tack vare samarbetet med mina ämneskollegor där och saknar det fortfarande. Ja, jag säger saknar, för efter sex år i Vagnhärad gick flyttlasset en (förhoppningsvis) sista gång. 

Den här gången tog resan mig tillbaka till mina rötter. 24 år i exil, boendes på andra orter, blev värmländskan åter en värmländska. Efter en segdragen budgivning blev en liten gård i Lysvik vår och vi flyttade in i augusti 2022. Morgan ska nu acklimatisera sig på en ort långt bort från sin släkt och sina vänner. Han saknar inte Stockholm och vill helst leva ett liv på en gård, så jag hoppas att det kommer bli bra för oss här. Barnen fick massa kompisar direkt och även om de också saknar Vagnhärad så verkar de trivas här.

Nu är vi i början av maj 2023, och vårsådden har invaderat vårt hus. Jag räknade till sjutton olika grönsaker och kryddor och lika många blommor. Då har jag inte ens räknat med de jag ska direktså 😅 Till sommaren kommer en tupp och fyra hönor av rasen Bielefelder flytta hit så vi ska fixa iordning hönsgården innan dess. Jag och Morgan går en fårkurs på Södra Bergsgården i Sunne och ska inom några veckor iväg på andra träffen av fem. Då ska fåren och lammen släppas ut på sommarbete. Planen är att vi så småningom ska skaffa våra egna får, men en sak i taget. Gården är nu vårt livsprojekt.
Javisst ja, vi blev med katt i februari förra året också. En cremefärgad liten herre som fick namnet Bosse. Så nu är det det namnet som ljuder över nejden när jag ropar in honom för natten. Han är förresten inte så liten längre heller och en alldeles utmärkt musfångare har han visat sig vara.