Självömkan - min syster

Morgan kommer inte upp i helgen, det hade jag i och för sig inte förväntat mig heller(inte så mycket iaf), men hoppet fanns ju. Blev lite ledsen och känner mig lite underligt stressad. Orkar inte genomlida ytterligare en helg där jag vankar av och an som ett djur i bur och känner mig ensam, rastlös och oföretagsam. A-K brukar ha förbarmelse över mig men samtidigt vet jag ju att hon och Anders också få måste ha tid för sig själva när det ändå är helg. Och ibland har jag inte ens orken att ens ta mig utanför lägenheten, är liksom helt utpumpad.

Jenny och Daniel har äntligen blivit sambos och jag unnar henne verkligen det familjelivet och tryggheten som hon saknat. Samtidigt stinger det i hjärtat, litegrann av avund, jag vill också. Livet är enklare när man är två... jag saknar det, saknar att ha något att krypa in hos och få tröst av. Saknar någon att dela små och stora upplevelser med, någon att skratta med, att gråta med. Eller som de säger i reklamen, jag saknar någon som glömmer att ta ut soporna, någon som glömmer att fälla ner toaringen eller någon som dricker direkt ur mjölkkartongen. Jag börjar misströsta när det gäller M, vi är så långt borta från varandra för allt det där och jag vet inte om jag är redo eller han heller för den delen att ta steget att flytta. Och vem ska flytta? Vem ska lämna sitt redan invanda liv? Om det ens blir aktuellt... just nu känns det som det är enklare att bara skita i det, ge upp och fortsätta i gamla hjulspår.

Jag vet inte om talar emot mig själv, men det speglar isåfall bara min förvirring och sorg över den situation jag nu befinner mig i.

Känner mig fan så patetisk när tårarna börjar rinna bara över att reflektera och skriva ner det här...

katharsis? Man kan ju hoppas...